Får man klaga när någon annan betalar?

Högsta domstolen (HD) prövade under 2018 ifall en klagande part som har del i en skuld med solidariskt betalningsansvar saknar klagointresse i en situation där medparten redan har betalat skulden. Avgörandet är av intresse då det belyser en tidigare obesvarad fråga om vilken betydelse klagandens möjliga regressansvar har för dennes klagointresse.

Bakgrund

En byggentreprenör hade utfört arbeten åt en beställare, ett bolag. Efter att entreprenaden underkänts vid slutbesiktning påkallade entreprenören överprövning i enlighet med branschens standardavtal ABT 06. Överprövningen utfördes av en konsult, en advokatbyrå. Konsulten krävde både beställaren och entreprenören på ersättning för arbetet med överprövningen. Entreprenören och beställaren motsatte sig dock att betala varpå konsulten stämde båda. Tingsrätten gav konsulten rätt och förpliktade entreprenören och beställaren att solidariskt utge ersättning till konsulten. Entreprenören överklagade målet. Beställaren, däremot, överklagade inte utan betalade hela beloppet till konsulten. Konsulten begärde att hovrätten skulle avvisa överklagandet. Till stöd för sitt yrkande framförde konsulten att entreprenören inte hade intresse av att överklaga eftersom skulden redan var betalad.

Efter att hovrätten lämnat konsultens avvisningsyrkande utan bifall (och därmed tillåtit talan) överklagade konsulten till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd. Slutligt beslut i målet meddelades av Högsta domstolen den 14 juni 2018 (mål nr Ö 4699-17 – NJA 2018 s. 467).

Vad är klagointresse?

I sitt beslut inleder Högsta domstolen sin bedömning med att definiera begreppet klagointresse. Med klagointresse avses att en part har ett rättsligt intresse av att en överprövning kommer till stånd. För att en part ska anses ha klagointresse krävs, skriver Högsta domstolen, att domen från rättslig synpunkt ska innebära en nackdel för klaganden och att klagandens yrkande på objektiva grunder ska kunna sägas vara till klagandens förmån. Kort och gott: domen ska innebära en rättslig nackdel för parten och parten ska vilja få till stånd en förbättring.

Klagandens oro över att en domstol i en senare rättegång, till den klagande partens nackdel, skulle kunna ta intryck av bedömningen i den överklagade domen är enligt Högsta domstolen som regel inte tillräckligt för att parten ska ha ett klagointresse.

Har man klagointresse om man betalar enligt domen?

Högsta domstolen går därefter över till att reflektera över vad som händer med klagointresset om en part betalar enligt en icke lagakraftvunnen dom. Högsta domstolen slår fast att betalning från en förlorande part enligt en icke lagakraftvunnen dom inte påverkar klagointresset om den förlorande parten har möjlighet att senare återkräva betalningen. Enligt Högsta domstolen blir rätten till ett återkrav därigenom en processförutsättning i dessa fall. Högsta domstolen uttalar vidare att domstolen vid ställningstagandet till om klagointresse finns ska utgå från att återkravsrätt föreligger, om den överklagade domen gällande frågan om betalningsskyldighet visar sig vara oriktig. Endast när det är uppenbart att betalningen under inga förhållanden kan återkrävas ska överklagandet avvisas på grund av bristande klagointresse.

Har man klagointresse om någon annan betalar ens skuld enligt domen?

I ett avgörande från 2006 (NJA 2006 s. 101), med många omständigheter liknande det nu aktuella fallet, kom Högsta domstolen fram till att en klagande saknar intresse av att överklaga en dom om någon annan har betalat skulden som beslutats i domen. Detta tidigare avgörande från Högsta domstolen har i den juridisk litteraturen ansetts svårtolkat och räckvidden av det som prejudikat har därför varit omdiskuterad.[1] Det går nämligen inte av Högsta domstolens beslutsskäl att avgöra om domstolen alls tagit hänsyn till den omständigheten att om en gäldenär, som blivit solidariskt betalningsansvarig tillsammans med annan gäldenär, betalar hela skulden så kan den betalande gäldenären återkräva den andra gäldenären på sin andel av skulden (s.k. ”regressrätt”).

I det nu aktuella fallet hänvisar Högsta domstolen till 2006 års fall och konstaterar att rättsfallet inte innefattar något ställningstagande rörande regressfrågan. Högsta domstolen går därför över till att pröva vilken betydelse klagandens möjliga regressansvar har för klagointresset. Högsta domstolen konstaterar att i de fall det finns en regressrätt grundad på ett infriande av en skuld som någon annan slutligt ska svara för, är utgångspunkten att betalaren hamnar i samma position som betalningsmottagaren (s.k. ”subrogation”).

Det brukar enklare beskrivas så att betalaren tar över betalningsmottagarens rätt. När en betalare tagit över betalningsmottagarens rätt kan den mot vilken ett regressanspråk riktas göra samma invändningar mot anspråket som han eller hon hade kunnat göra mot ett anspråk från betalningsmottagaren. En viktig konsekvens av detta som Högsta domstolen lyfter fram är emellertid att domens rättskraft på privaträttslig grund träffar invändningar rörande det bakomliggande skuldförhållandet vilket innebär att om domen vinner laga kraft så kan den som får ett regressanspråk riktat mot sig inte göra gällande de invändningar som hen annars hade kunnat göra mot betalarens regressanspråk.

Högsta domstolen uttalar därefter att när en förpliktelse enligt en inte lagakraftvunnen dom infrias av någon annan än svaranden och svaranden därmed kan utsättas för ett regressanspråk, så har hen ett intresse av att domen ändras så att betalaren inte regressvis kan grunda någon rätt på domen. Skulle svarandens överklagande avvisas i ett sådant läge hade hens möjlighet till en överprövning av sådana invändningar som hen hade kunnat göra gällande mot den regresskrävande betalaren om någon dom inte hade funnits, fråntagits svaranden. Högsta domstolen tillägger också att klagointresset inte påverkas av att betalaren inte inträder som part i hovrätten.

Högsta domstolens slutsats

Avslutningsvis i domen slår Högsta domstolen fast följande: När någon annan än svaranden betalar käranden enligt en överklagad dom så har svaranden ändå ett klagointresse om han eller hon inte slutligt har befriats från sin betalningsskyldighet enligt domen, såväl i förhållande till käranden som i förhållande till betalaren. Hovrätten bör utgå från att ett regressansvar föreligger och endast om det framstår som uppenbart att sådant ansvar saknas bör överklagande avvisas på grund av bristande klagointresse.

I det här aktuella målet konstaterade Högsta domstolen att det inte var uppenbart att den klagande svarandeparten saknade regressansvar mot den betalande svarandeparten och att prövningen av om klagointresse förelåg därför skulle göras med utgångspunkt i att klaganden hade ett sådant ansvar. Klagandens överklagande skulle därför följaktligen tas upp till prövning.

Kommentarer

Högsta domstolens avgörande förtydligar rättsläget kontra 2006 års rättsfall där utgången blev motsatt. Att en part ska ha rätt att överklaga en dom som går hen emot – även om någon annan betalar, anser jag vara rätt självklart med hänsyn till risken för regresskrav. En intressant och viktig regel som Högsta domstolen slår fast är att domstolarna ska presumera att regressrätt föreligger. Det är först om det är uppenbart att något sådant ansvar inte finns som talan bör avvisas. Detta är ett viktigt tydliggörande utifrån ett parts- och domstolsperspektiv eftersom parten inte behöver föra i bevisning och kanske inte heller åberopa att regressansvar föreligger.


[1] En av de jurister som ansett att 2006 års fall varit svårtolkat är Stefan Lindskog som i sin bok Skiljeförfarande: En kommentar, Zeteo, maj 2016, Avsnittsinledning till 19-26 §§, 3.1.1, fotnot 3, nämner just detta. Lindskog är dessutom en av de domare som dömt i det nu behandlade avgörandet. Bland de sista avgörandena han deltog i före sin pension. Se även Heuman, Juridisk Tidskrift 2006–07 s. 611 ff.